Det här tittar du på
Bänken håller ett 50 mm-objektiv, isärplockat längs skenan så att glasgrupperna och mässingshelicoiden syns i stället för att gömmas inuti en tub: bakre gruppen vid fattningen, irisen mellan grupperna, främre gruppen som åker på helicoiden. Dra i fokusringen (eller vrid ratten på konsolen) så skruvar helicoiden främre gruppen in eller ut. Välj f/2, f/5.6 eller f/16 så öppnar eller stänger irisen ljuskäglan som passerar. Växla objektivet till Hopsatt, eller tryck X, så glider delarna ihop till en enda tub.
Framför objektivet står en skiva rutglas på det verkliga fokusavståndet och skär rakt genom en liten diorama: en tall på 37 cm, en stuga på 55 cm och en bergstopp på 95 cm, de tre stopp som knapparna Förgrund, Mellangrund och Bakgrund hoppar till. Bakom objektivet, i andra änden av skenan, landar strålarna på sensorns eget mattglas. Bilden den visar är upp och ned, på samma sätt som ett riktigt objektiv alltid projicerar den innan någon spegel eller skärm vänder den rätt åt dig.
Scenomkopplaren överst bland reglagen riktar samma objektiv mot två motiv till, vart och ett med sin egen lärdom: ett hundporträtt, där skärpezonen är ungefär en centimeter djup, och en hamn i skymningen, där varje ljus som är ur fokus blir en boll av bokeh.
Skärpeplanet är ett plan, inte en punkt
Ett objektiv kan bara ställa in ett avstånd i verklig skärpa åt gången. Ljus från en punkt på det avståndet lämnar objektivets bakdel som en kägla som sluter sig till en punkt precis på sensorn. Ljus från allt som är närmare eller längre bort sluter sig till en punkt framför eller bakom sensorn, så när det når glaset har det öppnat sig igen till en liten skiva. Det är vad det lysande rutnätet på bänken ritar: inte en suddig zon, utan ett enda plant plan som skär genom scenen precis där fokusringen lägger det. Allt på det planet är en punkt. Allt utanför är en skiva, och skivan växer ju längre från planet den ligger, åt vilket håll som helst.
Varför skärpezonen är så tunn på nära håll, och hur bländaren öppnar upp den
Fokusera på tallen på 37 cm och ställ in bländaren på f/2, så sträcker sig zonen som fortfarande ser acceptabelt skarp ut från cirka 36,7 cm till 37,3 cm: knappt en halv centimeter djup. Blända ned till f/5.6 så växer den till ungefär 36,3-37,8 cm, cirka 15 mm. Blända ned ännu mer till f/16 så sträcker den sig till cirka 34,9-39,3 cm, nära 44 mm, åtta gånger zonen vid f/2 från samma plats. Det är hela tricket bakom att blända ned för en makrobild eller en produktbild: objektivet har inte ändrats, bara bredden på ljuskäglan det släpper igenom, och en smalare kägla tål mer avstånd åt båda hållen från planet innan dess skiva blir stor nog att märkas.
Avståndet gör samma jobb utan att röra bländaren alls. Flytta fokuspunkten ut till toppen på 95 cm så är skärpezonen, även vid f/2, cirka 4 cm djup, ungefär sju gånger så djup som samma f/2 gav dig på 37 cm. Inget så nära ett objektiv kommer någonsin att bete sig som något 95 cm bort, oavsett vilken bländare du väljer.
Använd båda på en gång och förändringen är dramatisk. Fokusera på toppen på 95 cm, blända ned till f/16, så sträcker sig skärpezonen från cirka 81 cm till 114 cm, ungefär 32 cm djup: nästan sextio gånger den halva centimeter du började med på 37 cm och f/2. På bänken sväller det tunna glasarket till ett djupt block runt berget.
Vad ”tillräckligt skarp” betyder
Skärpedjup är egentligen ingen gräns utan en bedömning som fått ett tal. Den här bänken räknar en skiva som acceptabelt skarp när den är mindre än sensorns oskärpecirkel, här satt till standarddiagonalen för fullformat, 43,27 mm, delad med 1500, ungefär 0,029 mm på själva sensorn. Det är samma konvention som skärpedjupskalkylatorn använder, så de två verktygen är aldrig oeniga om var en zon slutar.
Du kan se den bedömningen göras på själva bänken. Fokusera på tallen vid f/2 så landar toppen, som ligger 58 cm längre bak, på sensorn som en skiva på cirka 2,4 mm, ungefär 6,6% av bildens bredd: mjuk nog för att på en blick läsas som bakgrundsoskärpa. Blända ned till f/16 utan att röra fokus så krymper samma topp till cirka 0,3 mm, under 1% av bildens bredd. Det är fortfarande tio gånger oskärpecirkeln, så bänken håller den fortfarande utanför skärpezonen: ett tydligt berg nu i stället för en kladd, men synligt mjukare än tallen.
Varför näsan är skarp och ögat mjukt
Växla scenen till Porträtt så är objektivet riktat mot en hund, så nära att den fyller bilden: nosspetsen 45 cm bort, det närmaste ögat på 50 cm, det bortre ögat på 53 cm. På det avståndet har ett 50 mm-objektiv vid f/2 nästan inget att slösa med. Fokusera på det närmaste ögat så sträcker sig skärpezonen från cirka 49,5 cm till 50,5 cm: ungefär en centimeter djup, på ett ansikte som är 8 cm djupt från nosspetsen till det bortre ögat.
Nosen är det närmaste och mest framträdande i bilden, vilket gör den till en lätt plats för fokus att landa på. Fokusera på nosen så ligger skärpezonen från cirka 44,6 cm till 45,4 cm, under en centimeter, med båda ögonen bakom den. Det närmaste ögat landar på sensorn som en skiva på cirka 0,31 mm, nästan elva gånger oskärpecirkeln på 0,029 mm, och det bortre ögat som en skiva på 0,47 mm, sexton gånger den: en skarp nos och två mjuka ögon, och ögonen är det första alla tittar på. Inte ens f/16 räddar det: med fokus kvar på nosen slutar zonen vid cirka 48,6 cm, fortfarande före det närmaste ögat.
Lägg fokus på ögat så vänder bilden. Det närmaste ögat blir punkten och nosen, 5 cm framför, blir skivan på 0,31 mm. Det bortre ögat, 3 cm längre bak, landar fortfarande som en skiva på 0,16 mm vid f/2, mer än fem gånger oskärpecirkeln, så det ena ögat är skarpt och det andra nästan. Det är oftast det bättre fotot: en mjuk nos läses som djup, ett mjukt öga läses som en miss. För att få båda ögonen, fokusera mellan dem på 51,5 cm och blända ned till f/5.6: skärpezonen sträcker sig nu från 50 cm till cirka 53,1 cm, 3,1 cm djup, båda ögonen hamnar inom den (det närmaste bara precis) och nosen förblir en mjuk skiva på 0,14 mm. Att bara blända ned räcker inte: vid f/5.6 med fokus kvar på det närmaste ögat slutar zonen vid cirka 51,5 cm, före det bortre ögat. På nära håll spelar det större roll var du lägger skärpezonen än hur djup du gör den.
Se det på bänken: skärpeplanet på nosspetsen, med båda ögonen bakom.
Varifrån bokeh kommer
Bokeh är samma skiva igen, bara lättare att se. Varje ljuspunkt som inte ligger på skärpeplanet når sensorn som en skiva, och ett litet starkt ljus mot en mörk bakgrund gör den skivan omöjlig att missa. Växla scenen till Hamnen, en hamn i skymningen, och fokusera på båten på 40 cm, vid f/2: lampan på 70 cm, 30 cm bakom planet, landar som en skiva på cirka 1,5 mm, över 4% av bildens bredd, och ett ljus så långt bak som kupolen på 110 cm som en skiva på 2,3 mm, över 6%. Det är skillnaden mellan en ljuspunkt och en ljusboll.
Skivans storlek beror på två saker. Den första är hur långt från skärpeplanet ljuset ligger. Fokusera på lampan i stället så krymper lampan till en punkt, ett ljus vid kupolen, nu bara 40 cm bakom planet, sprider sig till bara 0,7 mm, och båten, 30 cm framför, växer till 1,4 mm. Den andra är bländaren. Skivan är en liten bild av öppningen ljuset kom genom, så den skalar med den öppningen: med fokus tillbaka på båten, blända ned till f/16 så är öppningen en åttondel så bred som vid f/2, och det är lampans skiva också: cirka 0,19 mm, ungefär en halv procent av bildens bredd. Det är inte längre en boll, bara en glimt, och fortfarande inte skarp: 0,19 mm är mer än sex gånger oskärpecirkeln, så bänken räknar fortfarande lampan som utanför skärpezonen.
Formen kommer också från bländaren. En rund öppning ger runda skivor; en iris med raka lameller ger en månghörning med en sida per lamell. Objektivet på bänken har sju, så skivorna är nästan runda vid full öppning och blir sjusidiga när du bländar ned.
Se det på bänken: mattglaset fokuserat på båten vid f/2, med hamnens ljus bakom omvandlade till skivor.
Fokusbracketing och stackning
Skärmen i mitten av konsolen håller fem bilder av samma scen, fokuserade allt djupare: 33 cm, 42 cm, 55 cm, 72 cm och 95 cm, var och en tagen vid den bländare du valt. Klicka på en bild så fokuserar objektivet om till det avståndet. Det är en fokusbracket, serien en makro- eller produktfotograf faktiskt tar när en enda bländare inte kan få hela motivet i skärpezonen utan att diffraktion ändå gör allt mjukt. Stackningsprogram behåller sedan bara det skarpaste området från varje bild och slår ihop dem till en enda bild som är skarp från fram till bak på ett sätt ingen enskild exponering klarar på egen hand.
Varifrån missad fokus egentligen kommer
Vid ett riktigt fotopass är det sällan matematiken som går fel. En autofokuspunkt låser på ett staket i stället för ansiktet bakom. Ett motiv lutar sig framåt de två eller tre centimetrar ett porträtt vid f/1.8 har att ge mellan fokuslåset och slutarutlösningen. Ett kamerahus och ett objektiv är lite oeniga om var deras egen fokusmotor tycker att ”i fokus” är, och varje bild landar en aning framför eller bakom planet du menade. Inget av det syns som ett suddigt foto du kan rädda efteråt, bara som en bild att behålla som du inte fick, bredvid nio nästan identiska bilder där du fick den.
Hur mycket ljus som kommer igenom
Bländare är storleken på hålet som irisen lämnar öppet. Fotografer mäter den i steg: ett helt steg släpper in exakt hälften så mycket ljus som steget före, eller dubbelt så mycket som steget efter. Bländartalen ser jämnt fördelade ut, f/2, f/2.8, f/4, f/5.6, f/8, f/11, f/16, men ljuset skalar med hålets area, inte dess bredd, så det faller som 1 delat med bländartalet i kvadrat. Blända ned från f/2 till f/16, sex hela steg, och ljuset faller inte till en sjättedel eller en åttondel: det faller till 1/64. Titta på mattglaset i sensoränden av bänken medan du stänger irisen så är det det du ser: samma hål som breddar eller smalnar av skärpezonen avgör också hur ljus bilden är från början, innan slutartid eller ISO får säga något.
Slutartid och den rörliga springan
Slutartid är hur länge sensorn får samla ljus. Dra slutartidsreglaget åt höger så blir bilden på glaset ljusare, ett steg för varje fördubbling av tiden, och allt som rör sig börjar smetas ut, live, innan du tagit något. Tryck på Fota så går bänkens fokalplansslutare i slow motion så att du kan se den arbeta: två ridåer korsar bilden, en som öppnar den och en andra som jagar efter för att stänga den igen. Långsammare än 1/250 s, blixtsynkhastigheten, hinner den första ridån korsa klart innan den andra sätter igång. Snabbare än så rör sig de två ridåerna tillsammans som en smal springa som sveper ljuset över bilden i stället för att öppna den på en gång.
Medan slutaren är öppen fortsätter scenen att röra sig, och bänken renderar hela exponeringen i stället för ett ögonblick, så allt som rörde sig smetas ut: en hunds viftande svans, en fågels vingslag, en mås som korsar hamnen. Håller du kameran i handen läggs en andra sorts oskärpa ovanpå, en darrning för liten för att ses med blotta ögat men tillräckligt stor för att mjuka upp ett foto ju längre slutaren är öppen. Tumregeln är ungefär ett delat med brännvidden, cirka 1/50 s för bänkens 50 mm-objektiv. Focus Lab ger det lite marginal, så skakning börjar synas vid 1/40 s och längre. Slå på reglaget Stativ så försvinner den, och kvar blir bara det motivet självt gör.
ISO: att vrida upp volymen, inte ljuset
Bländare och slutartid styr båda hur mycket ljus som faktiskt når sensorn. ISO gör inte det: det kommer efteråt och förstärker signalen sensorn redan samlat, på samma sätt som att vrida upp volymen på en tyst inspelning inte lägger till något som inte fanns där förut. Höj ISO och fotot blir ljusare, men bruset, kornet och prickarna i jämna ytor i ett foto, växer också, eftersom förstärkaren boostar en signal byggd av färre fotoner för samma ljusstyrka. På bänken syns bruset knappt före ungefär ISO 3200 och blir tydligt vid ISO 12800. ISO är det sista spaken att dra i, användbar när bländaren redan är så öppen den går och slutartiden redan är så lång du kan hålla eller motivet tillåter.
Exponeringstriangeln och kamerans ratt
Bländare, slutartid och ISO är exponeringstriangeln: ändra en och, för att behålla samma ljusstyrka, måste en av de andra två flytta sig för att matcha. Bänkens lägesratt speglar en riktig kamera. I M, manuell, standardläget, ställer du in alla tre själv och varje ändring syns direkt på bilden. I A, bländarprioritet, väljer du bländaren och kameran räknar ut slutartiden. I S, tidsprioritet, väljer du slutartiden och kameran räknar ut bländaren. En exponeringsmätare visar hur långt ifrån resultatet är, från -3 steg, för mörkt, till +3, för ljust.
Avvägningarna är verkliga, inte bara siffror. I porträttrummet med lamplius, vid EV 7 och ISO 400, ger f/2 en lätt slutartid på 1/125 s. Blända ned till f/16 för en djupare skärpezon och mätaren vill nu ha 1/2 s, sex steg långsammare och långt bortom vad en hand kan hålla stilla. I manuellt läge blir bilden helt enkelt sex steg mörkare tills du ger tillbaka ljuset; A-läget skulle ge dig den halvsekundsslutaren utan en protest. Lösningen är ett stativ, eller att ge tillbaka några av de stegen med ISO i stället för slutartid. Dalen i eftermiddagssol drabbas sällan så här: EV 14 låter f/16 ändå fota på 1/60 s. Hamnen i skymningen är EV 4 och öppnar på ISO 1600: f/2 klarar fortfarande 1/60 s på hand, f/5.6 sjunker till 1/8 s, och f/16 kräver en hel sekund, stativterräng igen.
Vanliga frågor
Det är det enda avståndet från objektivet som projiceras på sensorn som en verklig punkt. Ett objektiv kan bara fokusera på ett avstånd åt gången, så skärpeplanet är det avståndet utritat som ett plan över hela scenen. Allt som ligger närmare eller längre bort landar på sensorn som en liten skiva i stället för en punkt, vilket är vad skärpedjup mäter.
För att bara skärpeplanet någonsin är verkligt skarpt. Allt annat i bilden återges som en oskärpeskiva vars storlek växer med avståndet från planet, och en tillräckligt liten skiva ligger under ögats egen upplösningsgräns och ser fortfarande skarp ut. Den toleransen har ett namn, oskärpecirkeln, och det är den varje skärpedjupssiffra är byggd på.
Nej. Bländaren flyttar aldrig skärpeplanet, bara fokusringen gör det. Vad bländaren ändrar är hur snabbt en skiva växer när du rör dig bort från det planet: en stor öppning som f/2 släpper igenom en tjock ljuskägla, så skivan växer snabbt och skärpezonen är tunn. En liten öppning som f/16 släpper igenom en tunn kägla, så skivan växer långsamt och skärpezonen är mycket djupare åt båda hållen från samma plan.
Skärpeplanet är ett enda avstånd: den enda plats där ett objektiv faktiskt är fokuserat. Skärpedjup är spannet av avstånd framför och bakom det planet vars oskärpeskiva fortfarande är liten nog att kallas skarp. Ett plan, ett tal; skärpedjupet, en zon byggd runt det utifrån bländaren, brännvidden och hur långt bort själva planet ligger.
På ögat. På nära håll är skärpezonen liten: med ett 50 mm-objektiv vid f/2 och ögat 50 cm bort är den cirka en centimeter djup, så att fokusera på näsan, några centimeter närmare, lämnar ögonen synligt mjuka. Fokusera på det närmaste ögat, och om du behöver båda ögonen skarpa, fokusera mellan dem och blända ned lite: i Focus Lab-porträttet ger 51,5 cm vid f/5.6 båda.
En bokehboll är oskärpeskivan från ett ljus som är ur fokus. Den växer med öppningens bredd och med ljusets avstånd från skärpeplanet, så en stor öppning och ett ljus långt bakom motivet ger stora bollar, och att blända ned krymper dem mot en glimt. Formen är bländarens form: rund när irisen är vidöppen, och en månghörning med en sida per lamell när raka lameller stänger den.
Ett objektiv bryter ljus som korsar genom en enda punkt nära dess mitt, så en stråle som lämnar toppen av en scen korsar över till botten av bilden, och en stråle från vänster hamnar till höger. Så bildar helt enkelt ett objektiv en bild, på ett mattglas, på film eller på en digital sensor. Kamerans sökare eller en förhandsvisning på skärmen vänder den sedan rätt åt dig, antingen optiskt med spegel och pentaprisma eller i programvara.
Bländare, slutartid och ISO avgör tillsammans hur ljust ett foto blir: exponeringstriangeln. Ändra en och, för att behålla samma ljusstyrka, måste en av de andra två flytta sig för att kompensera. Öppna bländaren, gör slutartiden längre eller höj ISO, så blir fotot ljusare; minska bländaröppningen, gör slutartiden kortare eller sänk ISO, så blir det mörkare.
En mindre öppning, ett högre bländartal, är ett mindre hål, och ett mindre hål släpper igenom mindre ljus: att blända ned från f/2 till f/16 skär ljuset till 1/64. För att få samma ljusstyrka måste sensorn samla ljus längre, vilket är varför bländarprioritet förlänger slutartiden varje gång du bländar ned. I Focus Labs porträttrum betyder det att slutartiden går från 1/125 s vid f/2 till en halv sekund vid f/16.
Som tumregel ungefär ett delat med brännvidden: cirka 1/50 s för ett 50 mm-objektiv. Focus Lab ger det lite marginal, så skakning på hand börjar synas vid 1/40 s och längre. Ett stativ tar bort den darrningen helt, vilket är varför Focus Lab låter dig slå på ett innan du fotar.
Ja. ISO förstärker signalen sensorn redan samlat i stället för att samla mer ljus, så samma förstärkning som gör fotot ljusare förstärker också bruset, kornet och prickarna som syns i jämna ytor. I Focus Lab syns det bruset knappt under ungefär ISO 3200 och tydligt vid ISO 12800.
De är exponeringslägen. M är manuell, Focus Labs standardläge: du ställer in bländare, slutartid och ISO själv. A är bländarprioritet: du väljer bländare och kameran räknar ut en matchande slutartid. S är tidsprioritet: du väljer slutartid och kameran räknar ut bländaren. En exponeringsmätare visar hur långt resultatet ligger från en korrekt exponering, från -3 steg till +3.
Ja. Ingen registrering, inget konto, och allt på bänken körs i din webbläsare.
Låt sedan imagic hitta bilderna som faktiskt landade på planet
imagic poängsätter varje foto i ett fotopass på skärpa, exponering, brus, komposition och detaljer, lokalt på din dator, utan att något laddas upp, och väljer automatiskt ut den skarpaste bilden ur varje bildserie. Gratis provperiod med 500 exporter, inget kort krävs.