Vad skärpedjupet egentligen beror på
Fyra saker, och bara fyra: objektivets brännvidd, bländaren du ställer in, hur långt motivet är från kameran och hur stor sensorn är. Allt annat som folk bråkar om på nätet är en av de fyra i förklädnad. Verktyget ovan låter dig ändra var och en för sig, vilket är det snabbaste sättet att skaffa sig en känsla för det, eftersom sambanden inte är linjära och det sällan fastnar av att bara läsa om dem.
Två av dem dominerar. Avståndet är det i särklass starkaste greppet: skärpedjupet växer ungefär med kvadraten på motivavståndet, så att backa två meter gör mycket mer än att blända ned ett steg. Brännvidden kommer tvåa, den verkar åt andra hållet och är också ungefär i kvadrat. Bländaren har en linjär effekt, och därför känns det antiklimaktiskt att gå från f/2 till f/2.8 jämfört med att bara ta ett steg bakåt.
Sensorstorleken, avgjord en gång för alla
Det här är diskussionen som aldrig dör, och båda lägren har halvt rätt. Vid exakt samma brännvidd och bländare ändrar sensorstorleken inte skärpedjupet alls: ett 50 mm f/2 projicerar samma bildcirkel oavsett vad du sätter bakom det. En mindre sensor beskär bara in i den cirkeln.
Men ingen fotograferar så. Du fotograferar mot ett utsnitt, och för att behålla samma utsnitt på en mindre sensor flyttar du dig närmare eller sätter på ett kortare objektiv, och båda ökar skärpedjupet. Det är den verkliga, praktiska effekten, och den motsvarar ungefär ett steg per steg i cropfaktor: Micro Four Thirds vid f/2.8 ger ungefär samma skärpedjup som fullformat vid f/5.6 för samma bild. Ställ formatväljaren på två olika storlekar och justera brännvidden så att utsnittet matchar, så visar siffrorna det direkt.
Oskärpecirkeln, och varför kalkylatorer ger olika svar
Skärpedjup är ingen fysisk gräns. Exakt ett plan är någonsin helt i fokus; allt annat är suddigt i någon grad, och ”tillräckligt skarpt” är en bedömning. Den bedömningen kodas som oskärpecirkeln: den största suddfläck som fortfarande läses som en punkt. Det här verktyget använder standarden sensorns diagonal delad med 1500, vilket ger ungefär 0,029 mm på fullformat. Focus Lab visar samma plan och dess oskärpeskivor i 3D, på ett objektiv som är uppskuret så att du kan se det hända.
Den konventionen utgår från en kopia som betraktas på rimligt avstånd. Om du rutinmässigt granskar filer på 100% på en 32-tumsskärm, eller skriver ut två meter bred, är din verkliga tolerans snävare och ditt verkliga skärpedjup tunnare än någon kalkylator säger. Bra att veta innan du litar på ett hyperfokalvärde för ett landskap du tänker skriva ut stort: att fokusera lite längre in i motivet än hyperfokalsiffran föreslår är den vanliga försäkringen.
Använda hyperfokalavstånd utan att förstöra bilden
Fokusera på hyperfokalavståndet så faller allt från halva det avståndet till oändligheten inom skärpedjupet. Det är den klassiska landskapstekniken och verktyget visar värdet för varje inställning. Två varningar dock. För det första är oändligheten vid hyperfokalavståndet bara precis acceptabel, så avlägsna berg blir inte knivskarpa. För det andra vilar allt på antagandet om oskärpecirkeln. För ett landskap du bryr dig om: fokusera en tredjedel bortom hyperfokalvärdet, eller gör en fokusbracketing och blanda.
Vanliga frågor
Sensorns diagonal delad med 1500, standardkonventionen: ungefär 0,029 mm för fullformat, 0,019 mm för APS-C, 0,015 mm för Micro Four Thirds. Om du skriver ut mycket stort eller granskar på 100% är din verkliga tolerans snävare och det sanna skärpedjupet tunnare än vad som visas.
Vid samma brännvidd och bländare, nej. Men för att behålla samma utsnitt på en mindre sensor går du närmare eller använder en vidare vinkel, och det är det som ökar det. I praktiken blir det ungefär ett extra steg skärpedjup per steg i cropfaktor.
Det du ser är ett riktigt fotografi, ett av våra egna, inte en teckning av ett. Oskärpecirkeln räknas ut för ditt bakgrundsavstånd och uttrycks som en andel av bildbredden, och bakgrundsplattan bakom motivet suddas med exakt den mängden, så den relativa oskärpan stämmer: dubblar du oskärpevärdet blir bilden dubbelt så mjuk. Motivets frilagda form skalas utifrån samma beräkning, så utsnittet följer även brännvidd och avstånd, och själva bakgrunden förstoras med brännvidden, på samma sätt som ett långt objektiv verkligen drar in en avlägsen vägg bakom ett motiv medan ett vidvinkelobjektiv trycker bort den. Det är ingen efterbildning av ett enskilt objektivs bokeh, som beror på antal bländarlameller och optisk konstruktion, och högdagerglöden är en approximation av hur oskärpa sväller ljusa punkter snarare än en fysikalisk simulering.
Inte i sig, nej, och det här är det mest upprepade misstaget i fotorådgivning. Perspektivet, alltså hur stora de närmaste delarna av ett ansikte är jämfört med de bortre, bestäms av en enda sak: hur långt kameran är från motivet. Ett 24 mm och ett 200 mm som används från samma ställe återger exakt samma form; vidvinkeln tar helt enkelt med mer runt omkring. Anledningen till att vidvinkelobjektiv har det ryktet är att man måste gå nära för att fylla bilden med dem, och det är gåendet som gör skadan. Sätt Utsnitt till Fast utsnitt ovan och dra i brännvidden: verktyget flyttar kameran åt dig så att geten behåller samma storlek, och du kan se mulen svälla när kameran kommer närmare och plattas ut när den går bakåt. Låt den stå på Fast kamera så beskär samma drag bara bilden, vilket är det ärliga svaret på vad en zoomring gör.
Angivna brännvidder är nominella och många objektiv har fokusandning, vilket betyder att den verkliga brännvidden blir kortare när du fokuserar närmare. Makroobjektiv gör det dramatiskt. Se avläsningarna som korrekta för den angivna brännvidden och räkna med att närfokusarbete avviker.
Gallra sedan fotograferingen utan att öppna Lightroom
När bilderna väl ligger på kortet bedömer imagic skärpa och uttryck i tusentals RAW-filer lokalt, på din dator, utan att något laddas upp, och ger dig bilderna att behålla. Gratis provperiod på 500 exporter, inget kort krävs.